"Det blev som vi trodde.. och bättre"
Omöjligt...
Det första som vi båda kände är overkligheten av det hela. Innan själva träffen köpte jag vår favoritsaft (Ja, vi har en favoritsaft som vi båda är "galna" i) och allt var spännande, pirrigt och så underbart. Men inte overkliget, jag skulle träffa henne och oj vad underbart det skulle vara, verkligen!
Medan jag körde till henne började fler och fler tecken påminna mig om vem jag skall träffa, nämligen min kärlek. Veronica Maggio började spelas på radion och det är någon hon ser upp till mycket, hon älskar Maggios låtar och dess budskap. Men Adele fick också sjunga lite, "Someone Like You" spelades för full volym minuterna innan vår träff. Nu slog verkligheten mig rätt i ansiktet och jag började inse att jag skulle träffa henne. Oj!
Jag hade sagt att jag skulle SMSat innan jag var framme, men min GPS på iPhone användes för att hitta fram till henne. Så jag var tvungen att svänga ni någonstans för att SMSa henne. Efter att jag skickat i väg SMSet satte jag på GPSen igen och började köra lite. Det roliga här är att när GPSen startade sa den genast "vänd om"... Det visade sig att när jag svängde in från vägen, för att skicka ett SMS om att jag snart är framme, så hade jag lyckats köra in på samma gata som hon bor på. Helt av mig själv och för att jag... kände för det. Jag kunde inte fatta att det hände och log lite extra när jag insåg hur pass otroligt det ändå var. Stockholm är en stor stad och även de mindre förorterna är stora som städer. Så att köra in i en förort och stanna så pass nära henne på ren känsla var... ödet.
Hur som helst, när jag väl var framme såg jag den där grinden. Den fina öppna grinden. Och den fina dörren. Bakom den stod hon tänkte jag. Glömmer aldrig hur det var kallt ute men att jag ändå gick i en tunn men långärmad tröja. Dock frös jag inte, i stället väldigt varm. Men nu blev jag nervös, och det var nu det blev overkligt. Det tog en stund innan dörren öppnades... Men jag tyckte inte det var konstigt, för jag insåg inte att HON skulle öppna. Det blev så overkligt som sagt. Men när handtaget väl vreds och dörren öppnades... då såg jag henne i ögonen. Med mina egna ögon... för första gången på så många år! Och det var otroligt! Hon var och är oförklarligt vacker... och så ... *Blir varm i kroppen* ... åh!
Vi var i varandras armar direkt och det var nu det blev riktigt overkliget. Det kändes... obeskrivligt. Något man bara kan känna om man genomgått allt jag och hon genomgått. Att äntligen träffas var en så efterlängtad men nu overklig verklighet för oss! Men visst var det fint! Det var perfekt! Det var vår dag. Ingen annans! 4-11-11! Och visst låter det som ett perfekt första ögonblick på vår första träff? Men tro mig när jag säger att det bara blev bättre! Och O'Boy vad bättre den blev!
Så vad hände sen? Det är svårt att svara på. Hur skulle man förklara hur fin en solnedgång är? Hur skulle man förklara hur vacker hon är? Hur förklarar man hur gott hon luktar och hur underbar hon är? Svårt är det minst sagt, om inte omöjligt! För att beskriva hur perfekt Dagen, Träffen och Hon var så är det verkligen som att föröka sig på något så svårt att man redan från början vet att man kommer misslyckas. Jag har alltid sagt att inget är omöjligt, alltid! Så säger hon också! Men att försöka beskriva den Träffen och allt som den erbjöd kan vara det första som jag måste erkänna är omöjligt. Det går bara inte.
För att förstå hur hela upplevelsen var måste man ha varit där och upplevt det! Så enkelt är det! Men för dig som vill se mig försöka beskriva det: Föreställ er det mest fantastiska liv ni någonsin kan föreställa er. Föreställ er sedan att ni lever i en evighet med allt det goda som ni föreställer. Sedan lägger ni till massa små gulliga kaniner i den tillvaron. Då får ni en liten inblick i hur underbar den där Träffen var... FAST ändå(!!!) : var den dagen med henne så mycket, mycket, mycket bättre!
Så vad var detta för inlägg? Inte något fint i alla fall, inte ens något värt att posta. Dock är det ändå ett litet försök till att försöka uttrycka mig för vad jag kände och känner. Det kommer förhoppningsvis komma fler inlägg där jag skriver och utrycker mig lite duktigare. Det måste det! För Hon förtjänar det!
Det var verklighet. Men ändå en dröm. För det varade bara i en sekund och i slutet vaknade man upp i sin säng med endast minnen av allt det fina som hänt.
Kommentarer
Trackback
