"Det blev som vi trodde.. och bättre"
Omöjligt...
Det första som vi båda kände är overkligheten av det hela. Innan själva träffen köpte jag vår favoritsaft (Ja, vi har en favoritsaft som vi båda är "galna" i) och allt var spännande, pirrigt och så underbart. Men inte overkliget, jag skulle träffa henne och oj vad underbart det skulle vara, verkligen!
Medan jag körde till henne började fler och fler tecken påminna mig om vem jag skall träffa, nämligen min kärlek. Veronica Maggio började spelas på radion och det är någon hon ser upp till mycket, hon älskar Maggios låtar och dess budskap. Men Adele fick också sjunga lite, "Someone Like You" spelades för full volym minuterna innan vår träff. Nu slog verkligheten mig rätt i ansiktet och jag började inse att jag skulle träffa henne. Oj!
Jag hade sagt att jag skulle SMSat innan jag var framme, men min GPS på iPhone användes för att hitta fram till henne. Så jag var tvungen att svänga ni någonstans för att SMSa henne. Efter att jag skickat i väg SMSet satte jag på GPSen igen och började köra lite. Det roliga här är att när GPSen startade sa den genast "vänd om"... Det visade sig att när jag svängde in från vägen, för att skicka ett SMS om att jag snart är framme, så hade jag lyckats köra in på samma gata som hon bor på. Helt av mig själv och för att jag... kände för det. Jag kunde inte fatta att det hände och log lite extra när jag insåg hur pass otroligt det ändå var. Stockholm är en stor stad och även de mindre förorterna är stora som städer. Så att köra in i en förort och stanna så pass nära henne på ren känsla var... ödet.
Hur som helst, när jag väl var framme såg jag den där grinden. Den fina öppna grinden. Och den fina dörren. Bakom den stod hon tänkte jag. Glömmer aldrig hur det var kallt ute men att jag ändå gick i en tunn men långärmad tröja. Dock frös jag inte, i stället väldigt varm. Men nu blev jag nervös, och det var nu det blev overkligt. Det tog en stund innan dörren öppnades... Men jag tyckte inte det var konstigt, för jag insåg inte att HON skulle öppna. Det blev så overkligt som sagt. Men när handtaget väl vreds och dörren öppnades... då såg jag henne i ögonen. Med mina egna ögon... för första gången på så många år! Och det var otroligt! Hon var och är oförklarligt vacker... och så ... *Blir varm i kroppen* ... åh!
Vi var i varandras armar direkt och det var nu det blev riktigt overkliget. Det kändes... obeskrivligt. Något man bara kan känna om man genomgått allt jag och hon genomgått. Att äntligen träffas var en så efterlängtad men nu overklig verklighet för oss! Men visst var det fint! Det var perfekt! Det var vår dag. Ingen annans! 4-11-11! Och visst låter det som ett perfekt första ögonblick på vår första träff? Men tro mig när jag säger att det bara blev bättre! Och O'Boy vad bättre den blev!
Så vad hände sen? Det är svårt att svara på. Hur skulle man förklara hur fin en solnedgång är? Hur skulle man förklara hur vacker hon är? Hur förklarar man hur gott hon luktar och hur underbar hon är? Svårt är det minst sagt, om inte omöjligt! För att beskriva hur perfekt Dagen, Träffen och Hon var så är det verkligen som att föröka sig på något så svårt att man redan från början vet att man kommer misslyckas. Jag har alltid sagt att inget är omöjligt, alltid! Så säger hon också! Men att försöka beskriva den Träffen och allt som den erbjöd kan vara det första som jag måste erkänna är omöjligt. Det går bara inte.
För att förstå hur hela upplevelsen var måste man ha varit där och upplevt det! Så enkelt är det! Men för dig som vill se mig försöka beskriva det: Föreställ er det mest fantastiska liv ni någonsin kan föreställa er. Föreställ er sedan att ni lever i en evighet med allt det goda som ni föreställer. Sedan lägger ni till massa små gulliga kaniner i den tillvaron. Då får ni en liten inblick i hur underbar den där Träffen var... FAST ändå(!!!) : var den dagen med henne så mycket, mycket, mycket bättre!
Så vad var detta för inlägg? Inte något fint i alla fall, inte ens något värt att posta. Dock är det ändå ett litet försök till att försöka uttrycka mig för vad jag kände och känner. Det kommer förhoppningsvis komma fler inlägg där jag skriver och utrycker mig lite duktigare. Det måste det! För Hon förtjänar det!
Det var verklighet. Men ändå en dröm. För det varade bara i en sekund och i slutet vaknade man upp i sin säng med endast minnen av allt det fina som hänt.
"... You are everything I need"
I dag insåg jag många saker. Så himla otroligt egentligen.
Jag insåg att mitt liv kommer börja snart. Och jag insåg även att jag älskar henne så mycket att om jag förlorade henne skulle det vara hemskt. Hur kan man leva utan sitt liv? Det är ju det som skulle hända om jag förlorade henne... Jag vet vad du tycker... "Han babblar"... Men jag blir sådan när jag tänker på henne. Hon lyckas alltid få mig sprudlande lycklig och så där "babblig".
Ja, jag har inte alltid varit den killen som öppnar en blogg helt "bakom hennes rygg" bara för att senare visa henne, eller försöka visa henne, vad jag känner. En gång var jag kall, instängd och en typisk kille. Pratade inte om känslor och höll allt inom mig.
Så när hon flera gånger lyckades "öppna upp" mig blev jag rädd. En helt ovan känsla för en sån "kille". Jag började älska allt om henne. Jag älskade henne så mycket att jag hatade alla saker som gjorde henne olycklig. Så när tiden passerade och vi höll kontakt via SMS fick jag en gång höra hur hon mådde sisådär... men ville på träningen ändå... hon ville kämpa och även om det gjorde ont så "hade hon inget val". Det krossade mitt hjärta. Det hände flera gånger att hon prioriterade annat än sig själv.
Så, jag nämnde nyss att jag hatade allt som är "dåligt" för tjejen jag älskar... Men hur gör jag när tjejen gör något dåligt mot sig själv? Hur gör jag när jag älskar henne så mycket och får leva med att hennes hälsa får ta stryk? Hur gör jag när jag hela livet sett min mor gå emot hennes hälsa och stressa bara för att bli diagnostiserad med STRESS-diabetes och annat, när nu TJEJEN jag ÄLSKAR gör samma sak? Klarar jag av ett liv med att se henne "förstöra" sig?
Där kom då "dissen". Jag klarade inte av att ha kontakt med henne, av ren kärlek. Men det visade sig vara ett av mitt livs största misstag. Så går det när man inte är smart. Men men... jag tänker inte prata mer om det förflutna, utan i stället om nutiden.
Jag träffar henne på fredag, den 4 november 2011. Det kommer bli första gången på så många år... Även om det passerat en tid sedan "Dissen" kämpar hon än i dag och har alltid dagarna fulla med saker att göra. Men det är inget negativt som jag en gång först trodde... hon är smart, en dag kommer allt hon kämpar för bli verklighet och då kommer hon ha ett underbart liv. Hon kämpar smart och det kommer löna sig! Se handbollen till exempel, jag bara längtar till den dagen hon spelar i landslaget!
Så det var mitt livs största misstag... jag skulle varit där för henne som stöd. Inte försvunnit. Än i dag har jag ju inte mött på en person som är så duktig... engagerad... rolig... smart... och ja, allt positivt som man någonsin kan tänka sig om en person. Och jag vet vad ni tänker: "Ja men du är ju kär i henne, klart du tycker så om henne...". Och det brukar oftast vara rätt... kära människor gör sådana saker... Men det som skiljer det jag säger från alla andra kärleksförklaringar från "kära människor" är att hon verkligen är sådan, någon gång måste det vara så att det verkligen finns en sådan person som jag nyss beskrev. Inget är ju omöjligt, så varför kan det inte vara hon? Jag vet att det kanske inte duger som bevis för dig... Men jag skriver inte detta för att bevisa att hon är sådan. Det är bara något man vet.
"Sometimes people put up walls not to keep others out but to see who cares enough to break them down"
Citatet ovan tycker jag passar mycket bra på mig. Hon hade skrivit det på sin blogg. Och på något sätt kunde hon nästan veta att jag var sådan - en som satte upp en vägg.
Så vad är detta inlägg för något? Ett sätt att tala ut? "Kanske, kanske inte" som hon brukar säga så där charmigt. Det kan också vara "något" som bara behövdes och krävdes att bli nerskrivet. Jag får bara hoppas att hon tycker om inlägget.
