"... You are everything I need"
I dag insåg jag många saker. Så himla otroligt egentligen.
Jag insåg att mitt liv kommer börja snart. Och jag insåg även att jag älskar henne så mycket att om jag förlorade henne skulle det vara hemskt. Hur kan man leva utan sitt liv? Det är ju det som skulle hända om jag förlorade henne... Jag vet vad du tycker... "Han babblar"... Men jag blir sådan när jag tänker på henne. Hon lyckas alltid få mig sprudlande lycklig och så där "babblig".
Ja, jag har inte alltid varit den killen som öppnar en blogg helt "bakom hennes rygg" bara för att senare visa henne, eller försöka visa henne, vad jag känner. En gång var jag kall, instängd och en typisk kille. Pratade inte om känslor och höll allt inom mig.
Så när hon flera gånger lyckades "öppna upp" mig blev jag rädd. En helt ovan känsla för en sån "kille". Jag började älska allt om henne. Jag älskade henne så mycket att jag hatade alla saker som gjorde henne olycklig. Så när tiden passerade och vi höll kontakt via SMS fick jag en gång höra hur hon mådde sisådär... men ville på träningen ändå... hon ville kämpa och även om det gjorde ont så "hade hon inget val". Det krossade mitt hjärta. Det hände flera gånger att hon prioriterade annat än sig själv.
Så, jag nämnde nyss att jag hatade allt som är "dåligt" för tjejen jag älskar... Men hur gör jag när tjejen gör något dåligt mot sig själv? Hur gör jag när jag älskar henne så mycket och får leva med att hennes hälsa får ta stryk? Hur gör jag när jag hela livet sett min mor gå emot hennes hälsa och stressa bara för att bli diagnostiserad med STRESS-diabetes och annat, när nu TJEJEN jag ÄLSKAR gör samma sak? Klarar jag av ett liv med att se henne "förstöra" sig?
Där kom då "dissen". Jag klarade inte av att ha kontakt med henne, av ren kärlek. Men det visade sig vara ett av mitt livs största misstag. Så går det när man inte är smart. Men men... jag tänker inte prata mer om det förflutna, utan i stället om nutiden.
Jag träffar henne på fredag, den 4 november 2011. Det kommer bli första gången på så många år... Även om det passerat en tid sedan "Dissen" kämpar hon än i dag och har alltid dagarna fulla med saker att göra. Men det är inget negativt som jag en gång först trodde... hon är smart, en dag kommer allt hon kämpar för bli verklighet och då kommer hon ha ett underbart liv. Hon kämpar smart och det kommer löna sig! Se handbollen till exempel, jag bara längtar till den dagen hon spelar i landslaget!
Så det var mitt livs största misstag... jag skulle varit där för henne som stöd. Inte försvunnit. Än i dag har jag ju inte mött på en person som är så duktig... engagerad... rolig... smart... och ja, allt positivt som man någonsin kan tänka sig om en person. Och jag vet vad ni tänker: "Ja men du är ju kär i henne, klart du tycker så om henne...". Och det brukar oftast vara rätt... kära människor gör sådana saker... Men det som skiljer det jag säger från alla andra kärleksförklaringar från "kära människor" är att hon verkligen är sådan, någon gång måste det vara så att det verkligen finns en sådan person som jag nyss beskrev. Inget är ju omöjligt, så varför kan det inte vara hon? Jag vet att det kanske inte duger som bevis för dig... Men jag skriver inte detta för att bevisa att hon är sådan. Det är bara något man vet.
"Sometimes people put up walls not to keep others out but to see who cares enough to break them down"
Citatet ovan tycker jag passar mycket bra på mig. Hon hade skrivit det på sin blogg. Och på något sätt kunde hon nästan veta att jag var sådan - en som satte upp en vägg.
Så vad är detta inlägg för något? Ett sätt att tala ut? "Kanske, kanske inte" som hon brukar säga så där charmigt. Det kan också vara "något" som bara behövdes och krävdes att bli nerskrivet. Jag får bara hoppas att hon tycker om inlägget.
Kommentarer
Trackback
